Jag har tidigare haft problem med hetsätning, i kombination med någon konstig skräck för att bli hungrig. Hela livet har jag tänkt att jag måste planera så att jag inte blir hungrig, tex om jag ska åka bort så är det bättre att äta lite nu så att jag inte blir hungrig senare. Som att hunger är det värsta som finns. När jag varit på väg hem från jobbet och behövt tanka bilen har jag passat på att köpa en varmkorv, för jag var ju lite hungrig och ska ju inte äta middag förens på en timme eller två. Eller om jag ska på stan och möta en kompis vid lunchtid men kliver upp först vid 10 har jag ändå skyndat och ätit frukost, för tänk om jag hinner bli jättehungrig annars?

Att inte äta framför och att inte vara rädd för att vara hungrig någon timme är något jag jobbat mycket med. Det gör inget om jag blir hungrig, det gör inget om jag missar en måltid, jag måste inte äta mellis bara för att. Det är okej att hinna bli hungrig, jättehungrig till och med. Jag dör inte av hunger.

Hetsen kring att alltid tänka på mat, alltid fixa mellis, alltid ha mat med sig är något jag verkligen har släppt. Jag vill sluta fokusera på mat. Därför jobbar jag på att det behöver inte alltid var gott. Inte så att det ska vara äckligt, men det behöver inte alltid vara mumsigt. Mat är bränsle för kroppen. Men man dör inte heller av att vara hungrig. Varenda måltid behöver inte heller vara god. Jag föredrar god mat, absolut, men varje måltid måste inte innehålla sås eller dressing, vara en trevlig kombination av kolhydrater och protein och grönsaker i alla regnbågens färger. Mat är bränsle. Det duger om det mättar. Jag jobbar på att släppa den dagliga fokusen på mat, jag behöver inte vara rädd för att bli hungrig, jag måste inte äta något bara för att det är myskväll, man måste inte tugga på något bara för att man ser en film.

Idag bestod min lunch av torr hoki-filé och en blandning av haricot verts, ärtor och soja bönor. Ingen sås, ingenting. Det dög. Inte mer än så. Men det gör inget! Jag blev mätt och fick i mig näring!