Jag började min viktresa för 16 veckor sedan och har tappat 12 kg. Jag har en hyfsat balanserad kost och tränar regelbundet 3-5 dagar per vecka. Något jag aldrig tidigare har lyckats med! Viktminskningen går inte så fort som jag vill, men å andra sidan går träningen nästan bättre än jag vågat hoppas på och det känns väldigt viktigt eftersom jag vill ha en långsiktig förändring och en ny livsstil. Just nu är jag mest fokuserad på att äta en relativt kolhydratsnål kost inom mitt kaloribehov, löpa någon mil i veckan (1,5 mil – 2,8 mil på ett ungefär) och träna styrka för att se hur min kropp kan formas allt eftersom fettet försvinner och musklerna väcks till liv.

Många frågar mig hur jag gör för att hålla motivation uppe. Den allra största motivationen är mitt mål! Jag vill ha en smal, vältränad och stark kropp. Jag vill verkligen ha en fin figur (enligt vad jag tycker är fint). Jag vill kunna köpa kläder som passar bra på min kropp, kombinationen av kort och tjock är ingen höjdare i provrummet! Jag vill kunna känna mig snygg, inte bara bekväm, i bikini. Jag vill kunna springa en mil på under 60 min. Jag vill ha en smal kropp men ändå former. Jag vill kunna röra mig ute på sommaren utan att bli svettig i valkarna. Allt detta uppnås i och med min målvikt och dessa mål är motivation nog för mig!

Jag tänker ofta på om det är värt det. Är det värt att ligga kvar i soffan en kväll bara för att jag är lite trött? Oftast inte. Är det värt att byta om till träningskläder och ge sig ut på en löptur? I stort sett alltid. Är det värt att ta den där hamburgaren/kebabtallriken/vinglaset? Ibland, men absolut inte alltid. För mig handlar det om balans. Jag älskar mat och vill äta gott, vilket jag gör varje dag! Absolut inte ohälsosam kaloririk mat varje dag, men det händer! Just för att det blir så otroligt mycket lättare för mig att hålla motivationen uppe om jag lever utan reglar. Det är viktigt för mig att träna för att jag vill röra på mig, inte för att jag måste följa ett schema. Det är lätt att välja kyckling och broccoli till middag för att det är gott och för att det är bra för mig, men inte för att det står så på ett schema. Jag har hittat ett sätt utan måsten och krav som verkligen fungerar för mig, och det gör att min motivation inte försvinner. Den kan absolut dala litegrann, men då fokuserar jag på mitt mål och tänker åter igen om det är värt det.

Igår när jag kom hem från jobbet var jag trött och hungrig, precis som vanligt. Min fantastiska sambo överraskade mig med spontandejt på Taket, ett ställe med hur goda burgare som helst! Om det var värt att äta en burgare med bacon, rostad lök, karamelliserad lök och tryffelmajo? ABSOLUT! Var det värt att köpa pommes? Nej, så jag nöjde mig med att sno några av honom.

Gårdagens matintag var mer än vanligt, men istället för ångest så tog jag en först en morgonprommis och sen på kvällen blev det 7,2 km i skogen. Vips så var burgaren förbrännd och blev energi i löpspåret! Att inte ha ångest över mat, och att inte förbjuda någon mat är otroligt viktigt för att jag ska vilja och orka leva på detta sätt långsiktigt!